Snusk på scen blev ett rent nöje

SEDESLÖSHET. Även om den svenska varieté­scenen sågs som ett syndens näste kunde den knappast mäta sig med skandalernas Moulin Rouge. Varietékulturen var en del av den framväxande urbaniteten, och som för nästan all populärkultur rörde sig reaktionerna från aversion till acceptans.

 

Våren 1890 bjöd varietélokalen Mosebacke på extra spektakulär underhållning i föreställningspauserna. Luftekvilibristen kapten Victor Rolla hade enrollerats för att göra uppstigningar med sin gasballong. Det var praxis på Stockholms populära varietéer att i mitten av de ofta digra programmen ha ett slags mellanakt, gärna utomhus så folk fick sig en nypa luft. Publiken strömmade alltså ut för att se på när kapten Rolla steg till väders. Någon säker och kontrollerad uppstigning var det knappast; den unge kaptenen hängde löst i en sele under ballongen som inte hade någon korg. Väl uppe på några tusen meters höjd släppte Rolla ut gasen, hakade loss sig och föll rakt ner över de andäktiga åskådarna. Under fallet vecklades fallskärmen ut, och kapten Rolla singlade ner mot den jublande publiken.

En regntung dag i slutet av maj var det emellertid något som gick snett. Kapten Rolla for som vanligt till väders – för att aldrig återvända. Fallskärmen hade blivit blöt; haken brast och skärmen föll till marken redan under uppstigningen. Utan den kunde Rolla inte släppa taget. Han hängde därför kvar i sin ballong som vinden tog tag i. Som en allt mindre svart prick for han dinglande ut över skärgården. Vad som därefter inträffade är oklart. En tid senare hittade dock en fiskare ute på Ljusterö Victor Rollas döda kropp.

Katastrofen blev snabbt till en betydande mediehändelse; varietédirektör Helleberg utpekades som syndabock och Mosebackevarietén tvingades att stänga, samtidigt som en smärre minnesindustri etablerades kring den förolyckade kaptenen. Rolla ställdes snart ut i vax på Svenska panoptikon i ”sin Original-Luftseglarekostym” komplett med sin ödesdigra fallskärm (vilken raskt hade införskaffats). På Djurgården kunde man se en tablå föreställande ”Kapten Rollas sista nedstigande”, och hans porträtt med tillhörande biografi kunde införskaffas i varenda tidningskiosk. Tidens masskultur menade sig hylla den modige kaptenen, men givetvis handlade det om ren och skär exploatering. Direktör Helleberg polisanmäldes, men i brist på bevis rann det hela ut i sanden, och varietén på Mosebacke kunde åter slå upp sina portar.

Historien om kapten Rollas fatala luftfärd återberättas i Björn Ivarsson Lilieblads nya avhandling, Moulin Rouge på svenska. Varietéunderhållningens kulturhistoria i Stockholm 1875-1920(Linköpings universitet, 297 s). Om det sena 1800-talet var en formativ period i mass- och populärkulturens utveckling, hörde olika slags varietéunderhållning till de mest tongivande underhållningsformerna i västvärlden. Innehållsmässigt bestod varieté av ett flertal scenframträdanden med sång, musik, trolleri, komik eller akrobatik i enklare lokaler eller finare salonger. Varieté var alltså ett begrepp som både avsåg själva underhållningsformen liksom den plats där nöjet utspelade sig.

Varietéunderhållningen var internationell till sin karaktär; fram till första världskriget etablerade sig exempelvis inte mindre än 200 varietéer i Paris. Under la belle époque var den mest glänsande varietén av dem alla givetvis den famösa Moulin Rouge. Under 1890-talet var etablissemanget lika känt för sin spektakulära framträdanden som de oanständiga historierna kring nöjeslokalen. Moulin Rouge blev snabbt till ett slags syndens populärkulturella näste med frivola can-can-danser som dekadent signum. Etablissemangets skabrösa nimbus gjorde sedermera lokalen till ett givet dramaturgiskt ämne för otaliga filmatiseringar; från korta stumfilmer som ”I Paris nöjesvirvlar eller Offer för världsstadens frestelser” (1912) till Baz Luhrmans geniala ”Moulin Rouge!” från 2001.

Samma år som Moulin Rouge öppnade, 1889, fick varietéunderhållningen också sitt stora genombrott i Stockholm. Under det året gick huvudstaden från två till fem storskaliga varietéetablissemang: Svea Salen, Kristallsalongen, Alhambra, Berns och Novilla. Att gå på varieté började att betraktas som en naturlig del av det mer eller mindre kittlande urbana livet – och varietén på Novilla var Stockholms svar på Moulin Rouge. Där lär dansöserna ha visat upp sina rumpor till publikens stora förtjusning – och kritikernas ännu större fasa. Bland tidens svenska storstjärnor återfanns till exempel den tragiske Sigge Wulff, som bokstavligen sjöng sönder sina lungor eftersom han hade tuberkulos, bondkomikern Lars Bondeson och kvinnliga ”chansonetter” som Gerda Wiberg, Anna Hoffman och Anette Teufel. Den senare uppskattas av de manliga kritikerna för sitt utseende snarare än för hennes uppenbara artistiska talanger. Varietéunderhållningen var lågt aktad, och som kvinnlig artist tillhörde man de lägsta av de låga; bara att ställa sig på en varietéscen var ju ett brott mot tidens borgerligt färgade genuskonventioner.

Av alla dessa forna varietélokaler är det bara Berns som finns kvar, resten har skattat åt förgängelsen och raderats ur stadens kollektiva minne. Svea Salen brann ned redan 1899, och av de andra varietéerna återstår bara rester i arkiven och små notiser i pressen. Det är därför glädjande att Ivarsson Lilieblad bedrivit ett slags populärkulturell arkeologi i dessa arkiv. Hans avhandling måste betecknas som en pionjärstudie och baseras på ett imponerande empiriskt källarbete. ”Moulin Rouge på svenska” analyserar och försöker få korn på hur Stockholms varietéunderhållning såg ut, utvecklades och förändrades genom olika slags publika strategier och kulturella förhandlingar under några omvälvande decennier i skarven mellan sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Varietékulturen var ett slags modernitetsfenomen i västvärlden, och avhandlingen kan ses som en exponent för den kulturhistoriskt orienterade forskning som de senaste 15 åren vuxit sig allt starkare inom humaniora.

Som Ivarsson Lilieblad framhåller var varietékulturen en del av de nya urbanitet som växte fram under andra hälften av 1800-talet. I Sverige var varietéer därför en underhållningsform man främst hittade i Göteborg och Stockholm. Med rätta påpekas det dock att på det rikspolitiska planet så var Sverige fortfarande en jordbruksnation – ett utmärkt korrektiv och en erinran om att det faktiskt bara var en liten del av befolkningen som någonsin satte sin fot i en varietélokal. Till den nya urbaniteten hörde givetvis också tidningar; varietéerna i Stockholm annonserade flitigt och det är främst genom dagspressens nöjesannonser som varieténs historia låter sig rekonstrueras. Pressens bevakning av varietéunderhållningen var dock till en början närmast obetydlig. När varietéerna omtalades var det i regel i negativa ordalag som ett slags depraverad underhållningsform, och i tidningsspalterna länkades varieté tidigt samman med pinsamheter och prostitution, sedeslöshet och superi. Varieté var just lika delar underhållning som socialt umgänge, och det senare skedde allt som oftast i alkoholens tecken. Som kommersiella företag var spritförsäljningen den viktigaste vinstgeneratorn för stadens varietéer.
Under 1890-talet då varietékulturen blev allt mer populär, började också pressen skriva om och till och med recensera somliga föreställningar. Men när denna underhållningsform uppmärksammades blev den paradoxalt nog också föremål för diverse riksdagsmäns intressen. En konservativ politiker som Curry Treffenberg – ett artistnamn om något – gick exempelvis 1895 till storms mot den omoraliska varietéunderhållningen. ”Det är för alla bekant, att vid /så kallade/ varietéer bedrives ett ofog, som framkallat starkt ogillande och allvarliga bekymmer. Vid varietéföreställningarna bedrifves propaganda för osminkad liderlighet”, menade han.

Men varietéunderhållningens sedlighetsöverträdelser vara svåra att bevisa. Därför flyttade varietémotståndarna fokus mot den ymniga alkoholkonsumtionen, en fråga med tung förankring i riksdagen. Varietéunderhållningen utmålades snart som både osedlig och som ett folkhälsoproblem på grund av spriten, vilket ledde fram till det så kallade brännvinsförbudet 1896. I korthet innebar det att varietéer och annan populärkulturell underhållning inte längre kunde avnjutas i kombination med brännvin. Som Ivarsson Lilieblad påpekar resulterade det omgående i att varietéunderhållningens ekonomiska karta ritades om, liksom att varietésalongernas funktion som sociala mötesplatser för festlig samvaro förändrades.

Om brännvinsförbudet slog hårt mot branschen, räddas varietéerna temporärt av den stora Stockholmsutställningen 1897 – speciellt de etablissemang som låg ute på Djurgården vilka drog nytta av utställningens mer än en miljon besökare. Men spritförbudet påverkade framfört allt kvaliteten på underhållningen, och mycket tyder på att föreställningarnas innehåll blev viktigare, samtidigt som den sociala interaktionen mellan publiken minskade eftersom bordsserveringen försvann. Ivarsson Lilieblad tycker sig här skönja en rörelse från en attraktionsbaserad scenkultur med ett direkt publikt tilltal, mot mer revy, musik- eller teaterliknande hybridframträdanden. I takt med denna förändring mildras också tongångarna i pressen. I en mer kluven hållning till genren, försökte kritiker balansera mellan ”det publika intresset” och borgerlighetens känsla för god smak; uppskrivna blev framför allt de varietéer som drevs av Anna Hofmann, periodens förmodligen främsta artist.

Men den offentliga moralpaniken försvann inte – snarare bytte den medium. Om Hjalmar Söderberg i sin ”Förvillelser” (1895) till exempel syrligt beskrev en fet dam som hoppade omkring på en varietéscen, var han tio år senare lika elak i sin beskrivning av en filmföreställning – som han lämnade ursinnig genom att kasta programbladet i flinten på vaktmästaren. När rörliga bilder för första gången visas för en betalande publik på varietén Berliner-Wintergarten i november 1895 var det just början på varieténs kulturella och ekonomiska nedgång. Ivarsson Lilieblad framhåller att det kan tyckas aningen ironiskt att de filmer som bröderna Skladanowksy visade föreställde just varieténummer (vilket var fallet), men det är snarare helt konsekvent. Den tidiga filmen approprierade hänsynslöst tidigare populärkulturella koder, konventioner och genrer som visat sig vara kommersiellt framgångsrika.

En intressant skillnad mellan receptionen av varietéer och den tidiga filmen är att den senare underhållningsformen inte sågs som dekadentper se . Rörliga bilder kunde vara högst ”instruktiva” – för att använda en senare filmreformistiskt glosa – medan varietéunderhållningen till sin natur föreföll sedeslös. Illustrativ i sammanhanget är exempelvis Fosterländska förbundets lilla intervjuhäfte, ”Något om varietéer”, från 1896. I den beklagar sig exempelvis kroppsarbetaren Th Ebeling över hur arbetare tidigare kunde gå på varieté på Mosebacke med sina familjer, men nuförtiden är där bara ungdomar som ”förslöa sig vid punschpokalerna i sällskap med unga flickor af dålig beskaffenhet för att åse, hur ett sällskap utländska flickor sjunga tarabom-visor med benen högt i tak.” Dåliga flickor är inte det sämsta, men i ”Något om varietéer” var det bara akrobatik- och musiknummer som var av ”aktningsvärd och oskyldig art”; samtidigt var de ”undantag, då hudvudnumren … alltid måste vara af den slippriga sorten.”

När det gäller varietépublikens sociala sammansättning svävar Ivarsson Lilieblad något på målet. Somliga inträdespriser antyder att det mest var borgarklassens yngre män som gick på varieté, andra pekar på att publikklientelet var betydligt bredare. Likväl är en av de stora förtjänsterna med ”Moulin Rouge på svenska” att den adderar ytterligare en pusselbit till vår övergripande förståelse av modernitetens kulturella omvandlingsprocess. Varietékulturens anpassning och ständiga förhandlingar med såväl stat som med pressoffentlighet utgör helt enkelt ett slags mall för snarlika, och ibland identiska populärkulturella diskussioner under 1900-talet. Liksom andra nöjesformer gick varietén från att vara osedlig till att bli kulturellt accepterad. Faktum är att nästan all populärkultur är inskriven i en rörelse från aversion mot acceptans. Om vi nu skall försöka lära av historien, är detta något att begrunda i dessa tider av digitala förbud och binär baksmälla.

Källa:http://www.svd.se/kultur/understrecket/snusk-pa-scen-blev-ett-rent-noje_3023957.svd

Om du är rättighetsinnehavare och har invändningar kontakta gärna oss via vår kontaktform.

 .

Allt om Stockholm: Kultur, Nöje och Företag