Finngården

Finngårdens byggnader kommer från finnskogen i nordvästra Värmland, men är även representativa för bebyggelsen i övriga finnbygder i mellansverige.

Finland var under 700 år, fram till 1809, en del av Sverige. Den finska inflyttningen till mellersta Sverige ökade kraftigt från slutet av 1500-talet. De finländska bönderna drabbades då hårt av förtryck från adel och fogdar, ryska gränshärjningar och missväxt.

I Sverige propagerade samtidigt myndigheterna för nyodling och lovade sju års skattefrihet åt dem som bröt ny bygd. Finnarna erbjöds att slå sig ner i kronoskogarna i Värmland, Dalarna och Hälsingland. Där byggde de sina gårdar och levde på svedjebruk, jakt och fiske.

Svedjebruket är en mycket gammal odlingsform som finnarna specialiserade sig på och utvecklade i Sverige. Den innebar i korthet att man första året fällde skogen på ett område som var lagom stort för att bli åker. På följande sommar ägde själva bränningen, svedjningen rum. Så fort marken hade svalnat sådde man rågen direkt i askan. Först på sensommaren det tredje året kunde man skörda säden, vilket skedde med en kortskaftad skära.

På 1600-talet fick det svenska bergsbruket ett uppsving och skogen behövdes till träkol. Då förbjöds svedjandet och därmed upphörde också inflyttningen. Befolkningen i finnskogarna fick börja med vanligt jordbruk. En del av dem emigrerade till Amerika och andra kom att arbeta för bruken som kolare. Än idag lever finska traditioner kvar i de svenska och norska finnmarkerna. Det finska språket användes där ännu i början av 1900-talet.

Finngården består av en ria, en byggnad där man torkade och tröskade säd, en enkel rökstuga som var själva bostadshuset, ett kokhus där maten lagades, en stolpbod och en loge.

Till gården bör även höra stall och fähus för att bilden av en finngård skall bli komplett. Ladan är daterad 1671. Enligt traditionen skall även rian vara från 1600-talet, medan stolpboden är från 1700-talet och rökstugan, i sitt nuvarande skick, från 1800-talets andra hälft.

Rökstugan värms upp med en rökugn utan skorsten. Röken kommer därför in i rummet och lägger sig som ett moln under taket innan den leds ut genom rökkanalen i innertaket. Rökugnens stora stenmassa gör den till ett mycket effektivt värmemagasin som kan hålla en jämn rumstemperatur på 15–20 grader under vintern, med bara en enda eldning per dygn.

Byggnaden är något förenklad i jämförelse med de traditionella rökstugorna så som de såg ut under 1700- och 1800-talen. Den har sannolikt bebotts av torpare eller backstugusittare.

Rian var en mycket vanlig byggnad i den skogsfinska svedjebrukskulturen. Även rian uppvärmdes med en rökugn utan skorsten. Gluggarna med sina skjutluckor användes för att reglera draget i ugnen. Rågkärvarna torkades stående på ett löst stockgolv mitt i rummet. Rian kunde även användas för andra torkfunktioner, därav torklaven i ena hörnet.

Enligt traditionen skall även rian under en period ha använts som bostad och för bastubadning. Eftersom det är möjligt att hålla en behaglig temperatur i huset så är det den byggnad som lämpar sig bäst att använda som tillfällig bostad.

Om du är rättighetsinnehavare och har invändningar kontakta gärna oss via vår kontaktform.

Källa: http://www.skansen.se/artikel/finngarden

 .